medelalderstanten.blogg.se

Min fina pappa blev sjuk 2013 i lymfom. Han fick cellgifter under hela den hösten och blev bra. Läkarna tyckte att han svarade väldigt bra på behandlingarna och vi var lättade. 

Pappa gick på kontroller en gång varje halvår och allt såg bra ut.

Midsommarafton 2015 fick pappa feber och lades in på sjukhus. 

Ingen visste vad som var fel på honom. Min mamma, min syster och jag var förtvivlade . Pappa hamnade på IVA och vi trodde han skulle dö, så dålig var han. Fortfarande ingen läkare som visste vad som var fel. 

Så småningom blev pappa lite bättre och hamnade på avdelningen igen.

Ingen kunde säga vad som var fel på honom. Läkarna skulle på semester och nya kom in.

Det var kaos, mamma fick flytta in i hans rum på avdelningen och sköta honom.

Till slut antog läkarna att cancern kommit tillbaka och påbörjade behandling. Sedan startade helvetet med nya mediciner, byte av mediciner osv. 

Fortfarande kunde de inte till 100% säga att cancern var tillbaka, man antog bara.

Pappas kropp blev skörare och skörare och han reagerade på medicinerna. Fick utslag, klåda , dvs massor av biverkningar.

Vi anhöriga brydde sig ingen om. Pappa var mycket ledsen men ingen hade tid att visa medmänsklighet till honom.

I oktober dog pappa, hans kropp orkade inte mer.

Huden hade lossnat på hela kroppen och han hade fruktansvärt ont.

Det var traumatiskt för honom och för oss!

Att se en människa plågas så gör så ont.

Det som hände pappa var fruktansvärt .

Mamma blev ensam efter 55 år som gifta.

Hon levde bara 1 år till och gick bort 2 januari 2017. 

Vi tror att hon avled av sorgen efter pappa.

Detta har tagit oerhört hårt på mig och min familj.

Även om jag är 57 år så vill jag vara 5 år ibland och krypa upp i mammas famn. Men det kan jag inte.

Sorgen finns där och saknaden.

Mamma var 75 år och pappa 77 år när de gick bort.

Jag saknar dem varje dag, varje minut ❤️💜